Att lära sig avstå - 4/05

Vi sitter hemma hos Toini i Havukoski i Vanda och hon har lovat berätta om sina tankar kring döden. Det sägs, att den som vågar tänka på döden även vågar leva. ”Döden är bekant, trots att jag inte sett någon dö” säger Toini och berättar om sin makes död för över fyra årtionden sedan. På sin andra dag i pension misste hon också sin sambo, som hon planerat att dela ålderdomen med. ”Enda tills dess hade jag varit rädd för döden och inte velat se någon i kistan. Min sambo var den första döda, som jag såg och berörde. Efter det har jag tagit farväl av många andra, men helt har rädslan inte ännnu släppt.”

Att kunna avstå

Toini berättar, att hon har varit relativt välmående, men sjukhusperioden för inte så länge sedan efter att hon ramlat omkull nog tärt på krafterna. Hon sover gott och drömmer utan ångest. Fyra medicinintag per dag håller skakningarna i styr. Hon upplever sitt hjärta som ett akutare hot än Parkinson för hon har genomgått en hjärtoperation och ballongvidgning, men nu är ”rytmerna på plats”.

Att avstå, att kunna avstå från saker och ting är det viktigaste.” Toini berättar omständigt om sådant som hon fått avstå från bit för bit på grund av Parkinson. Hon är en ton-i-ton människa, tyckt om att klä sig vackert och byta örhängen. Nu får hon välja kläder, som är lätta att klä på och fingrarna böjer sig inte mera för att sätta på alla smycken. På grund av risken att falla får skorna inte ens ha sirliga, små klackar.

”Man måste ge avkall på kvinnligheten och minska utgifterna. Tidigare tyckte jag om att röra mig ensam, men nu om jag inte har sällskap vill jag inte mera gå någonstans. Och när sakerna ramlar från händerna kommer det begränsningar. Att äta är tidskrävande. Och jag har lagt märke till att jag inte längre är så sällskaplig, jag bryr mig inte om att ha människor i närheten så som tidigare.”

Att läsa har varit en kär hobby, men på grund av synen och försvagad gestaltningsförmåga har Toini i stället börjat lyssna till talböcker från de synskadades bibliotek.

Att förbereda sig för framtiden

”Jag har livstestamente där i lådan och åt min son har jag berättat vem jag vill att får sakerna, så att de uppskattar det. Visst kan man skriva ner det och jag har redan sagt åt min dotter att vi skall skriva ett testamente. Släktgraven har vi i Tusby, men min dotter vet, att man får kremera mig och strö askan i socknens gravgård. Namnskylten skall sen vara vid S:t Lars gravgård.”

Jag kommer bra överens med barnen. Dottern och dotterdottern bor nära och hjälper till vid behov, till exempel med tyngre städjobb. Med sin son som bor längre bort talar Toini i telefon.

”Inte behöver jag försona mig med någon och inte heller med mig själv. Jag har alltid kommit bra överens med alla.”

Toinis hem finns i Vanhusten Kotiapusäätiös hus, där alla grannar hälsar på Toini och växlar några ord. Efter sin pensionering har hon ombetts att vara dragare för dagsverksamheten för husets åldringar och afatiker. Och efter frivilligverksamheten och Parkinson-diagnosen kändes det naturligt för henne att flytta in i ett välbekant hus. Också så förebereder hon sig för det kommande:

”Jag är mycket lycklig, att jag flyttade hit. Nog är min etta liten, men den reparerades enligt mina önskemål och jag stod för en del av kostnaderna. Jag trivs utmärkt och vad har jag att klaga på så länge huvudet är klart. Om man blir förlamad och misster talförmågan skulle det stå sämre till. Då får man tänka ut nya lösningar.”

Rädslan för döden

”Inte har jag någonsin märkt att jag skulle vara direkt rädd för döden, men jag hoppas att det skulle gå snabbt så man inte blir liggande att tvina bort. Att slutet kommer snabbt sedan då Parkinson-medicineringen tar slut.”

Rädslan för döden anses ju mänskligt och som en del av självbevarelsedriften. Det kan blanda sig med sorg över att man inte får leva och uppleva allt och kanske även rädsla för att missta kontrollen.

”Inte vill jag dö här hemma, om jag nu inte somnar bort. Hellre skulle jag vara någon annanstans, säger hon och förklarar: det var tungt och svårt att ta hand om min make vid sidan av jobbet. Samma öde vill jag inte att någon av mina närstående skall uppleva.”

Vi diskuterar även de aktuella åldringarnas självmord, som även förekommit i detta hus rätt nyligen och Toini säger sig ännu vara uppskakad över platsen för händelsen. Hon säger prompt att hon inte själv skulle göra så, men förstår om någon svårt sjuk väljer det alternativet. Om aktiv eutanasi säger hon att det måste man komma överens om på förhand, men att det är helt onödigt att konstgjort hålla en människa vid liv.

”Inte tror jag riktigt på ett liv efter detta, om det skulle vara så skulle man nog se det redan här på något sätt. En spåkvinna sade mig i tiderna, att jag i mitt tidigare liv varit prinsessa eller någon högvärdig person. Nog skulle det passa mig att vara prinsessa”, småler hon.

Om livstro

”Jag har fått den där ängeln som gåva och jag säger alltid att ängeln välsignar mig. Jag är lycklig över att jag alltid varit öppen, min mor sa ofta att jag var en riktig pratkvarn. Jag vågar be om hjälp, visar Parkinson-lappen åt butiksbiträdet och säger, att det är orsaken till att jag rör mig långsamt.”

Toini Laakso är en späd, 79-årig dam med vackra drag. Trots vårt allvarliga samtalsämne gömmer hon inte sin livsglädje och humor och hon berättar, att i synnerhet med grannen Aila har de många gemensamma glädjeämnen. Till slut säger hon illmarigt: ”Nej, inte tänker jag ännu dö bort. Jag har ju inte ens fyllt 80 år. Jag har alltid sagt, att sedan då jag fyllt 80 är det tid för mig att gå bort.”

TUULA LAUKKANEN

Översättning Bi Virta

Liitetiedosto: 

avsta.pdf