Människans lott att födas och dö - 4/05

Varje människans liv slutar naturligt vid döden. Att ta farväl av den kära närstående är alltid svårt och kanske bäst går det för de som har ett långt gemensamt liv in i ålderdomen. Mån-

gen långtidssjuk hinner i och med försämrad handlingsförmåga och tilltagande trötthet att vänja sig vid tanken att livstiden är begränsad. Trots det är döden, då livsfunktionerna eller hjärnfunktionerna obönhörligt upphör, även skrämmande eftersom ingen i liv varande person kan berätta någonting om döden.

I Finland lever även personer med Parkinson ett längre liv tack vare en högt utvecklad vård. I genomsnitt lever finländska män 75,3 år och kvinnor 82,3 år och personer med Parkinson har i stort sett samma prognos för livslängden.

Läkarvetenskapens mål är att värna liv och bota. Utvecklade vårdformer och god medicinering kan ibland förvränga verkligheten och locka såväl vårdpersonal som patienter att tro, att dödsögonblicket med medicinska ingrepp kan uppsjutas allt senare.

Mången människa önskar en snabb och smärfri död utan långa sjukhusvistelser. Det förverkligas dock sällan eftersom allt flere finländare insjuknar i någon obotlig sjukdom och lever sina sista månader på sjukhus, där också de flesta finländare isolerade från omvärlden möter döden.

Från att upprätthålla handlingsförmågan till att lindra symtomen

Många personer med Parkinson berättar att de in i det sista vill bli omhändertagna i sitt eget hem. Tf. överläkare Heikki Alanko vid Stadssjukhuset i Åbo, långtidssjukvården, anser att personer med långt framskriden Parkinsons sjukdom har en så krävande vård under den sista tiden, att man inte kan ta hand om vården hemma.

Då människan har genomgått all tänkbar vård för att upprätthålla handlingsförmågan och det inte mera finns altervativa vårdformer är den enda möjligheten oftast enheten för långtidsvård.

”Långtidssjukvården är patientens sista vårdplats innan döden. Patienternas vårdbehov är alltid mycket stort och för varje patient behövs minst två sjukskötare”, berättar Alanko.

Parkinsons sjukdom är sällan den enda sjukdomen patienten, som kommer till avdelningen, har. Vården planeras alltid individuellt och man fokuserar på de mest vårdkrävande symtomen. Vården avslutas aldrig helt, utan man ändrar vårdstrategierna enligt situationen och man diskuterar vården med patienten och de närstående.”

Vid Stadssjukhuset i Åbo, vid enheten för långtidssjukvård, vårdas patienterna i medeltal ett halft år före bortgången. Man upphör stegvis med att ge vård för att bibehålla handlingsförmågan då när patienten inte mera förmår att sitta upprätt ens korta stunder. Fast man för personer med Parkinson i slutskedet trappar ner stödmedicineringen kvarstår levodopa-medicineringen in i det sista.

”Då man inte mera kan erbjuda patienten botande vård övergår man till lindringsvård, som utgår från en korrekt uppskattning av patientens tillstånd. Patienten har i detta skede ofta sväljningsproblem och försämrad uppfattningsförmåga. Vätsekebalansen ombesörjs, trots att vätsebalansens uppföljning inte hör till våra rutiner. Då patienten inte längre kan svälja, kan patientens smärtor lindras med smärtplåster”, berättar Alanko.

Alltid har inte varken patienten eller de närstående lätt att acceptera förändringen från att upprätthålla handlingsförmågan till att enbart lindra symtomen. Patientens, vårdpersonalens och de närståendes fortgående samtal är viktiga i livets sista skede. Då har alla parter tillräckligt med information om grunderna för vårdalternativen.

”Då patienten är mycket dålig börjar man inte längre att ge aktiv vård för t.ex. lunginflammation och på detta sätt förlänga människans lidande”, berättar Alanko och fortsätter att han inte anser det varken endamålsenligt eller mänskligt att koppla en svårt sjuk eller döende person till maskiner för att konstgjort upprätthålla livsfunktionerna.

Alanko säger, att det inte uppstår konflikter vid val av vårdstrategier mellan närstående och vårdpersonal, om de närstående aktivt har deltagit i vårdprocessen och känner till patientens situation. Anmälningar om antagna vårdfel görs mest av släktingar på annan ort eftersom de inte känner till patientens situation. Alanko hoppas, att närstående till obotligt sjuka skulle ha fortgående kontakt med varandra redan innan vården i slutskedet.

Människor har ofta önskemål gällande vården i slutskedet och en del uttrycker det genom att fylla i ett livstestamente. ”Vi önskar alltid, att de som blir intagna på avdelningen skulle ha blanketten ifylld. Om inte, så försöker vi motivera att fylla i den. Blanketter får man på avdelningen,” berättar Alanko. ”Vården i slutskedet är alltid ett nära samarbete mellan vårdpersonalen och de närstående. De närstående besöker långvårdsenheten berömvärt ofta och hjälper till vid måltider och att ge dryck.”

Förutom att ge omvårdnad och ömhet kan de närstående, som deltar i vården i slutskedet, gå igenom livet som varit och tala om det, som ännu är osagt. Samtidigt är detta en del av de närståendes sorgearbete, som görs redan innan själva döden. En stark tro hjälper mången patient att lämna livet bakom sig och vid tanken på den kommande döden vill mången ha samtal med sjukhusprästen.

Alanko berättar, att det inom enheten för långtidssjukvården dör patienter dagligen: ”Vår uppgift är att ge vård ända till slutet och göra dödsögonblicket bra och värdigt. Då dödens stund är inkommen är människan ofta även redo och händelsen blir vacker och lugn.”

ARJA PASILA

Översättning Bi Virta